Norrköpingsandan, texter från Norrköpings Tidningar

Vardagens semikolon

130 steg mellan kommunism och konsumism. Från Vänsterns hus till Saluhallen. En noggrann iakttagelse. En självklar research. Men det typiska för Mats Granberg är att intressera sig för vad som finns däremellan. Ett passagearbete. I det här fallet stenöknen Nya torget. Någon måste formulera den. Det är en kulturredaktörs uppgift. Att se torget. Och avslöja kejsarens nya kläder.

Om vi för ett ögonblick vidgar begreppet Nya torget till det klassiskt grekiska Agora öppnar sig plötsligt nya perspektiv. Vidare, större, mera speciella. Det är vad som präglar Mats Granbergs kulturuppslag. Om Norrköpings Tidningars ideal en gång var att vara begriplig, lokal och till nytta är dess kultursida närmast tvärtom, dess slutsatser är deduktiva; kejsaren naken.

Hanteringen av Nya torget är ett exempel på Norrköpingsandan. Detta lika undflyende som påtagliga begrepp som gång efter annan visar sig i stadens historia, präglar den och lämnar all eventuell opposition i tröstlös ökenvandring. Det finns i Norrköping alltid en fungerande allians mellan byggherrar och rådhus. Numera träffas man i logerna på Nya Parken.

Det kan kallas realpolitik. Norrköping måste alltid vara först, manifestera störst, utveckla mest och bygga bäst - därför att här finns ett mindervärdeskomplex så stort att staden mentalt fortfarande befinner sig i en sorts puerilt hävdelsebehov. Och då finns bara ett sätt att betrakta historien på. Ingenting är någonsin gott nog; ett induktivt förhållningssätt. Inför detta kan man känna medlidande.

Denna norrköpingsanda är utgångspunkten, tillika titeln, på denna samling texter skrivna av Mats Granberg. Han är sedan 1999 kulturredaktör på ärevördiga Norrköpings Tidningar, Sveriges äldsta ännu utkommande dagstidning. Nu hopar sig gråmolnen och korparna kraxar om den tryckta dagstidningens framtid. Så ska det vara: publicistiken är bäst i motvind då seglen tänjs. Dess främsta och känsligaste instrument är kultursidan.

Nu har jag - efter långvarigt samarbete - glädjen att kunna ge ut det bästa av dryga decenniets dagliga arbeten. Texter som skrivits för vinden, att läsas i hast men som har en bärighet vida bortom datummärkning eller senaste reload-trycket. Det är nämligen så att det finns ett värde i erinran, återvinning och påminnelse.

Norrköpingsandan kan läsas på flera olika vis. Dyk gärna ned här och där vid en lockande rubrik, surfa runt slumpmässigt fungerar också. Men här finns en tanke om att texterna ska läsas i följd. Som en klassisk bildningsroman, en utvecklingsberättelse, en grand tour. Lästa i följd bildar de enskilda artiklarna en helhet större än mängden delar. Det är en hermeneutisk funktion och poäng väl värd att upptäcka.

Norrköping i världen är mindre än världen i Norrköping. Det är därför Mats Granberg redigerar och skriver sin sida utifrån en universell förståelse av värden sprungna ur en klassisk folkbildande hållning. Det är mötena som betyder något, människor som har något att förmedla kommer till tals, temperament rastreras.... Den som läser förstår.

Vi möter här en radda mer eller mindre (världs-)kända kulturpersonligheter, ibland vid flera tillfällen. Ett visst whisky-märke spelar roll, Åby, en samling porträtt, Skrickerums FF... Intet främmande, allt kan prövas. Samtalen fortsätter, frågor måste mogna; svaren än mer. Det är läsaren som omsider konkluderar.

Metoden är densamma. Att lyssna, anteckna sparsamt. Inta. Avvakta stunden efteråt; en nyckelmening: Efteråt. på ett närbeläget kafé, skriver jag ner Stasiuks svar. En sotsvart duva spatserar då in genom den öppna dörren, tittar på mig med uppfordrande blick, vänder och går ut igen.

Det blir många kaféer, också för deras egen skull, många texter fabricerade i detta gränsland mellan avskildhet och publicitet; parisiska passagearbeten. En kreativ miljö; vardagens semikolon. Där de kan också med fördel läsas. Särskilt nu när vi publicerar dem i fickformat. Eller på spårvagnen i dess eviga slinga, som bestås en tacksamt osentimental betraktelse.

Med sina texter framstår Mats Granberg idag som kulturradikal i sin ambition att i sina möten vilja lära sig något för egen del och utan andra vinningssyften. Det är en aktningsvärd approach visavi en värld som vänder vitterheten ryggen. Den enkla drivkraften är nyfikenheten. De redovisade resultaten är förbluffande.

Nej, den gamla tidens epitet har ingen bäring längre. Inte heller efterordets rubrik. Gör det dåligt, men fort avspeglar möjligen den journalistiska vardagen, men lämnar de goda texterna oberörda. Och det är i Norrköpingsandan du finner just dem. De av tiden oanfrätta, motståndskraftiga och - vill jag hävda - betydelsefulla.

Tag nu Norrköpingsandan och läs Mats Granbergs texter, gärna i en mondän miljö i din senaste device, och låt dina cirklar rubbas - eftersom du är värd det.

Ola Gustafsson

1:e bibliotekarie

Norrköpings Stadsbibliotek

*****

Norrköpingsandan

Den officiella historien rymmer de offentliga lögnerna

Norrköpings historia under 1900-talet är 587 sidor tjock. På omslaget möts jag av ett välordnat kollektiv, mestadels män. Det är match på Parken 1958 och det är bara i förgrunden man kan urskilja enskilda åskådares anletsdrag. Sedan förlorar sig den namnlösa massan i mörkret på VM-läktarens översta rader.

Boken Norrköpings HISTORIA 1900-talet är en officiell historik, skriven av forskare vid Linköpings universitet på uppdrag av Norrköpings kommun.

Ifjol gavs Linköpings historia ut, också då av Centrum för lokalhistoria. Redan omslagen befäster bilderna av de två städerna. Linköpingsbokens färg är blå, medan Norrköpingshistorien är röd.

Omslaget till Linköpings historia visar ett gyllene sädesfält med Domkyrkans silhuett upptornande i bakgrunden, en interiör från Universitetssjukhuset och ett X2000-tåg som visar stadens förbindelse till framtiden. Omslagsbilderna till Linköpings historia går i färg, Norrköpings i svartvitt.

Linköping framställs som den högteknologiska uppkomlingsstaden, Norrköping som en folkrörelsestad i utförsbacken alltsedan textilfabrikerna gick på högvarv. I boken beskrivs de strukturförvandlingar som omformat staden under de senaste decennierna. Det är alltså en historia med samhällets processer i centrum: hur näringsliv och arbetsmarknad förändras, hur socialtjänsten växer och kommunpolitikens efterkrigshistoria. Men framför allt skildras Norrköpings folkhemshistoria i det första kapitlet som handlar om stadens befolkning och boende.

Här skildras på välkänt manér hur norrköpingsbornas eländiga boende före andra världskriget övergår i det hälsosamma, moderna och trivsamma boende som präglade 50-60- och 70-talen. Det hela avslutas med en kort exposé över den norrköpingska civilisationens höjdpunkt, det ekologiska boendet i Navestad.

Men för att denna evolutionära bostadspolitik skulle kunna förverkligas, krävdes att någon fysiskt jämnade marken för den. Byggherrar som Lars Erik Lundberg och Henry Ståhl rev och byggde folkhemmets Norrköping, medan kommunalråd som Manne Jarméus och Karl-Erik Wernersson stod för den politiskt retoriska utsmyckningen.

Jag tror att det är omöjligt att förstå Norrköping av i dag utan alliansen mellan byggherrar och kommunalråd. Trots att Norrköping ofta beskrivs som en stad med starka klassmotsättningar, tycks det som ett samförstånd mellan olika eliter legat som ett lock över motsättningarna.

Så talas det också om Norrköpingsandan i den lokala politiken: förståelsen för det gemensamma bästa som just Norrköping har i sina stadsfullmäktige, som socialdemokraten Nils Sjöström sade 1935 när han lämnade över ordförandeskapet i fullmäktige till högermannen John Fristedt, trots att socialdemokraterna hade egen majoritet i fullmäktige. Och fortfarande talar lokala politiker om en speciell norrköpingsanda.

Det vore intressant att forska i vad denna anda inneslutit och vad den uteslutit. Själva historiken kan ses som ett exempel på Norrköpingsandan. Den är skriven av forskare från universitetet på uppdrag av makthavarna i Norrköpings kommun och sponsrad av stadens företag, bland dem L E Lundbergföretagen, Holmen Paper, Byggnads AB Henry Ståhl, Val de Mar Holding AB och G Gunnarsson Fastighets AB. De är i gott sällskap med HSB, Riksbyggen och Hyresbostäder. Det är klart att en sådan gemenskap tar udden av det kritiska perspektivet. Den officiella historien rymmer också de offentliga lögnerna. Boken om Norrköpings 1900-talshistoria är en krutdurk om man apterar stubinen på rätt ställen.

Någonstans bland dessa processer, tabeller, siffror och protokoll, finns naturligtvis Norrköpingsbon. Jag letar förtvivlat efter mig själv och finner mig inklämd i ett ental i ett diagram på sidan 275. I en annan historia hade jag - och många namnlösa med mig - fått ett ansikte.

Jag återvänder till omslaget, ett fotografi taget några år innan jag föddes. Kanske finns det någon jag känt eller känner bland publiken på Idrottsparkens läktare. Kanske är det här en bok för publiken, men frågan är om den egentligen berättar vad som skett på planen.

Publicerad december 2000

*****

Navestad ska ses från luften

Närmar man sig Navestad med buss, kan man se hur rivningen av Guldringen fortskrider. Blå plast vajar i vinden från tomma fönsterhål. Det är en bild vars symbolvärde är svår att blunda för. Navestad, en del av folkhemmet, monteras ned.

Ett mer än trettioårigt bostadspolitiskt experiment är över för att efterträdas av ett nytt.

Mellan 1968 och 1972 byggdes Navestad. Bakom projektet stod Hyresbostäders dåvarande VD Karl-Erik Anebäck och arkitekten Eric Ahlin. Konstnären Arne Jones engagerades i projektet och bidrog med modellstudier som fick betydelse för Ahlins arkitektur. Navestad byggdes av Skånska Cement som tillsammans med Hyresbostäder drev en fabrik som tillverkade byggnadselement i betong.

Navestad var inte bara ett arkitektoniskt projekt, utan också ett bostadspolitiskt. Navestad var ett led i den process som inleddes efter kriget med att förbättra Norrköpings låga bostadsstandard. Det var ett förortsbygge unikt för Norrköping som skulle rymma all slags service. Maija Suomalainen och Lars Almroth, som studerat Navestad, menar att Navestad var en väldig vision, ett palats för folket.Navestad ser imponerande ut i helikopterperspektiv. Området, som består av de båda ringarna plus atriumhusen längs Navestadsgatan, ska ses från luften.

Arkitekten Pär Eliaeson säger också att Eric Ahlin medvetet gestaltade Navestad för att uppfattas i 90 kilometer i timmen när man passerade det på E66. Han ser stora skönhetsvärden i de vackra proportionerna, de klassiska referenserna från antiken och ljuset som vandrar över fasaderna. Han kan till och med uppskatta det varsamma förfall som de fuktskadade balkongfronterna uppvisar.

Redan 1971, konstaterade Dagens Nyheters Mert Kubu att Navestad hade blivit en sovfabrik, visserligen en mycket intressant sådan, men ändå bara en sovfabrik. Samtidigt beskrev tidningen att Navestad hade blivit Norrköpings Harlem där de sociala problemen hopades. Man uppmärksammade också hur representanter från byggföretag och bostadsbolag upptog platserna i bygg- och fastighetsnämnd.

Navestad har alltid varit ett problematiskt område för ägaren Hyresbostäder. Det har alltid funnits tomma lägenheter här. De ursprungliga 1754 lägenheterna minskades tidigt genom ombyggnader till dryga 1600. Och nu ska ytterligare 400 bort. Mellan 700 och 800 lägenheter stod tomma när beslutet fattades att riva delar av ringarna.

Det nya Navestad ska göras om utan att hyresnivån höjs. De stora förändringarna kombinerat med de ekonomiska restriktionerna, har satt projektets arkitekt Anders Gunnedal i en svår sits. Mycket ska ändras utan att det får kosta för mycket. Anders Gunnedal betraktar uppdraget som en jätteoperation som ifrågasätter Eric Ahlins tankar bakom det ursprungliga Navestad. Han vill öppna det slutna Navestad, skapa siktlinjer så det blir möjligt att se in i ringarna utifrån, färglägga husen, ändra tak och fasader. Ändå ser han markhanteringen som avgörande.

- Jag är orolig för att pengarna inte ske räcka i den tajta budgeten. Att det ska leda till kompromisser som gör att det inte blir bra, säger han.

Stadsantikvarie Ann-Charlotte Hertz anser redan att projektet lyder under kompromissernas tyranni.

- Det kan bli för mesigt, anser hon.

Och Liz Andersen som bott länge i Navestad, tycker att ombyggnaden görs för dem som inte bor där.

Häromveckan fattade Länsstyrelsen beslutet att inte förklara Guldringen och Silverringen som byggnadsminne. Den som hemställt om det är förre chefen för Norrköpings Konstmuseum, Bo Sylvan, Men även om Länsstyrelsen inte bifaller hans krav, skriver de att Navestad är ett framstående exempel på miljonprogrammets bebyggelse där arkitektur och konstnärlig utsmyckning utgör en helhet. Området har arkitektur-, kultur- och samhällshistoriska värden som bör skyddas för framtiden. Länsstyrelsen vill också att området ska få utökat skydd genom plan- och bygglagen. Stadsmuseet har föreslagit att delar av Silverringen skyddas både vad gäller exteriör och interiör samt utemiljö.

Idén att helt bevara och skydda ett enskilt hus i Silverringen har väckts, men om det blir så får betraktas som osannolikt. För Hyresbostäder och dess ägare kommunen gäller det att få lägenheter uthyrda.

Men Bo Sylvans kamp gäller främst konstnärens Einar Höstes monumentala skulpturer Genomgående skålform i Guldringen och Varierad skålform i Silverringen. De symboliserar det gamla Navestad med sina gigantiska proportioner. Och ser man hur de har behandlats förstår man konstnärens vrede. I Silverringen har de efter en uppsnyggning under 80-talet omgärdats med blomsterlådor och man har satt fast papperskorgar på dem. I den nya Guldringen rimmar de illa mot den nya arkitekturen och står helt enkelt i vägen.

Under ett seminarium på Konstmuseet möter Einar Höste en representant för Hyresbostäder som utlovar en dialog med konstnären om hur man ska förfara med hans verk. I det samtalet behöver han stöd från Norrköpings Konstmuseum annars är det risk att konstverket förstörs på rent talibanskt manér.

För det är så lätt att glömma historien. På Navestad Info Centrum visas arkitektskisser på hur det Nya Navestad ska te sig. Människorna på dem är lika lyckliga som på Stadsbyggnadskontorets skisser över Navestad på 60-talet.

Pengarna för att omdana Navestad kommer till stor del från staten och miljödepartementet. Omdaningen ska ske på ett ekologiskt riktigt sätt. Material som tas bort ska återanvändas och nya material ska vara miljömässigt godkända. Navestad ska bli en del av det ekologiskt uthålliga samhället. Visionerna växlar, resultaten kanske består.

Av det som är färdigt märks de som tagits i bruk av ett bemanningsföretag och Integrationsverket, socialt stigmatiserande utlokaliseringar som berättar att i Navestad bor det människor som behöver integreras och som saknar fast jobb.

Göran Hermelin, som var med om att bygga Navestad och i dag är projektchef för omdaningen, anser att Navestad varit ett bostadspolitiskt misslyckande.

- Ett år på 80-talet, hade vi bara 40 tomma lägenheter, men det var ett undantag, menar han.

Liz Andersen är av en annan uppfattning.

- Navestad har Norrköpings bästa lägenheter säger hon.

April 2001

*****

Fem kaféer på fem dagar

På Rixi Konditori vid Smedstuguplan är jag alldeles ensam och kan lugnt slå mig ned i en av stolarna - klädda i sliten brun manchester - vid fönstret. Det är mycket 70-tal över Rixi, originalfult. Svängdörren till kaféet är försedd med fönster och klädd med perstorpsplatta.

För mig är det en svåröverträffad lyx att sitta på kafé en onsdagsförmiddag i januari och se hur människor kommer vandrande till en källarlokal mittemot. Där huserar Palvelutaloyhdistys Iltatähti, det vill säga Servicehusföreningen Aftonstjärnan som skyltar med loppis.

Någon kommer med färdtjänst men de flesta går med målmedvetna steg till källarlokalen. Några som kommer från olika håll, stannar utanför ett tag för en pratstund innan de går ned.

Jag beställer en negerboll till påtåren men det görs klart för mig att jag köper en chokladboll. Det är ett illavarslande tecken. Skiljelinjen mellan genuina kaféer och trendiga caféer går i negerbollsfrågan. Själv är jag för gammal för att förfalla till politiskt korrekta eufemismer. Dessutom är en chokladboll för mig en kokosboll utan kokos.

På Odenkaféet dagen därpå är det däremot nästan fullsatt. Det är tätt mellan borden, man behöver inte tjuvlyssna utan deltar i samtalen, vare sig man tiger eller talar ändå.

Ett kafé är en plats som gränsar mellan det offentliga och privata, tillräckligt privat för att kunna läsa och skriva men tillräckligt offentligt för att bli störd och stimulerad av yttre händelser.

Vid grannbordet diskuterar en 74-årig man situationen i Turkiet med en nytillkommen man som kommer därifrån. Samtalet övergår till Hizbollah, domen i Lockerbierättegången till massakern i Song My. Då kan jag inte låta bli att delta i samtalet för jag har nyligen läst ett reportage av Cordt Schnibben om löjtnant Calley som förde befälet vid massakern. Nuförtiden är Calley VD för en juvelerarbutik i Columbus, Georgia och en aktad man i staden trots eller tack vare det han gjorde.

-Om du ursäktar ser du djävligt barnslig ut, påpekar 74-åringen något senare när berättat att jag är far till två barn. Då har jag också fått veta en hel del om mina bordsgrannar. Vi är överens om att det pratas för lite och att kaféerna fyller en viktig uppgift för det offentliga samtalet.

I Turkiet, berättar den turkiske mannen, kan man gå till ett kafé i en främmande stad och genast dras in i samtalet som om man bott i staden hela sitt liv.

Nästa dag sitter jag på Åby konditori, före detta Signedals, när den turkiske mannen oförhappandes kommer in igen.