Beata Agrell

Allt r givet till lns. Makten att begra i Sven Delblancs sorgespel Senecas dd*
Tvenne lagar styra Detta lif. Frmgan att begra r den frsta. Tvnget att frsaka r den andra. Adla du till frihet Detta tvng, och, helgad och frsonad, fver stoftets kretsande planeter, Skall du ing genom rans portar. (ur E. J. Stagnelius, Suckarnes mystr, Liljor i Saron, 1821)

Tv begrepp framstr som srskilt intressanta i ett stoiskt perspektiv: makt och affekt. I synnerhet kombinationen av de tu ter sig tnkvrd. I Bo Lindbergs bok om Seneca som Mnniskoslktets lrare lser vi, att det var makten ver affekterna det vill sga ver passionerna eller de av frnuftet opverkade starka knslorna som var dygden, och sinnesjmvikten, securitas, var det hgsta goda.i Att strva efter att f eller behlla denna makt r allts stoikerns viktigaste uppgift i livet. Som permanent tillstnd av sjlsro, frihet och lycka r dygden i praktiken ouppnelig, tminstone i detta livet, frklarar Lindberg.ii Men den r nd ett ideal att strva mot. Frgan r bara hur. Jo, man skall alltid hlla sig beredd att mista allt men det kan andra sidan medfra en misstnksam upptagenhet av det kommande som i sig str sinneslugnet.iii Om denna strvan efter makt ver affekterna r mnniskans viktigaste uppgift, s riskerar den allts att sjlv bli en affekt och hur gr det d med dygden och sinnesjmvikten? Denna passionerade maktstrvan skulle innebra att den skta eller vunna makten ver affekterna styrdes av en andra ordningens affekt, som den dygdige inte har makt ver. Om dess freml r makten ver affekterna allts ngot i sig gott s kan detta freml ju inte reduceras till adiafora s som exempelvis begret efter makt ver andra mnniskor eller politisk makt. Och vad skulle det betyda att drivas av en sdan affekt? Det skulle betyda bde hopp om att lyckas och fruktan att misslyckas eller mista och drmed aktivera de mest grundlggande affekterna i det stoiska systemet. ven om makten ver affekterna kunde synas vrd priset av dessa affekter, s hr de i egenskap

* Ngot frkortad i: Sprket i historien, historien i sprket. En vnbok till Bo LIndberg, red. Mats Andrn, Henrik Bjrck, Johan Krnfelt & Cecilia Rosengren, Arachne nr 22, Gteborgs universitet: Litteratur, idhistoria, religion 2011, s. 6175.

av affekter nd till de mnskliga laster som stoikerna vill utrota.iv Ty affekterna r fundamentalt skadliga enligt stoisk syn, frklarar Lindberg, och det ger ett oskert lugn att vara trygg genom sina fel. Det r alls inte s att den ena affekten kan balansera den andra, som exempelvis Aristoteles menade: Det r bttre att stnga ute det farliga n att frska tygla det, ger man det tilltrde gr det sig ltt till herre. Affekterna mste hllas helt utanfr. Vad gller affekter r stoikern sledes absolutist: Liksom alkoholisten inte fr smaka en droppe sprit, fr den vise inte slppa in ngon affekt alls i sin sjl.v Det kan, kort sagt, inte finnas ngra goda affekter, inte ens i syfte att vinna makt ver affekterna. Konsekvensen av den affektstyrda makten ver affekterna blir en stndig fruktan att tappa kontrollen och ytterst det kaotiska sinnestillstnd, den sjsjuka i sjlen, som stoikerna ser som mnniskans elnde.vi Vad blir det d fr skillnad mellan filosofens begr efter makt ver sitt eget inre och tyrannens begr efter makt ver understarna? Ingen av dem r beredd att mista vad han vunnit; inte heller att terlmna vad som bara var till lns.vii Inte ens securitas gr sker.
Allt r nra, allt r lngt ifrn. Allt r givet mnniskan som ln. Allt r mitt, och allt skall tagas frn mig, inom kort skall allting tagas frn mig. (ur Pr Lagerkvist, Det r vackrast nr det skymmer, I stllet fr tro, 1919)

Sven Delblancs sorgespel Senecas dd (1982) gestaltar bland annat denna maktens dubbla problematik.viii ena sidan behovet av en behovslshet som gr mnniskan osrbar, men ocks passiv, feg och ngslig; andra sidan det icke erknda behovet av inflytande, ra, rikedom, som ger lust men ocks srbarhet och fruktan. I bda fallen en passionerad strvan efter makt, inre eller yttre. I dramats centrum str Seneca, stoikern och mnniskoslktets lrare, som snart skall d.ix Men det vet han inte nr dramat brjar. D r han tvrtom instlld p ett nytt liv i en ny vrld fr alla mnniskor, en vrld utan kejsar Neros tyranni. Delblanc gr Seneca aktivt delaktig i den pisonska sammansvrjningen mot Nero r 65; ja, han tar ven fasta p ett rykte hos Tacitus, att Seneca enligt planen skulle eftertrda Nero p kejsartronen.x Stlld infr detta erbjudande stretar Delblancs Seneca dock emot: han r fr gammal och fr mycket filosof; han passar inte p kejsartronen; ja, han r rentav rdd fr makten. Men han r ocks rdd att ta del i det vrldsliga livet: Jag ville leva undandragen vrlden.xii Detta behov r frklarligt med tanke p den moraliska balansgng och stndiga livsfara som ren vid Neros hov innebar. Men det r nd en feg retrtt,xiii ty Senecas behov av sinneslugn driver honom p

xi

flykt frn allt han inte kan kontrollera, inte bara frn offentligheten utan ocks frn det vanliga livet och den enligt stoisk uppfattning goda retrtten till filosofin i mnsklighetens tjnst.xiv Han sger sig visserligen kunna bttre tjna staten med dikt och tanke,xv men hans verkliga motiv r fruktan att mista sitt sinneslugn. Han vet att allt kan tas ifrn honom, men accepterar det inte och vgar drfr inte ta ngra risker. Hans sinneslugn r ett med hans fruktan; han r i stndigt krig med sig sjlv.xvi Det r egentligen svrt att frst hur denne ngslige Seneca verhuvudtaget kunde bli inblandad i en politisk sammansvrjning, n mindre frestas av den politiska makten. Men s lockas han med argumentet att kejsaren inte bara har makt ver liv och dd utan ocks makt att gra gott och d faller filosofen till fga. Dock utan strre entusiasm: Jaja, jag vill frska. [---] Men vnta er inte fr mycket, mina barn! I maktens kvava boning blir filosofen lika mycket narr som ni, och det som r vishet i hans ensamhet blir kanske bara galenskap p Neros tron .xvii Seneca frestas av makten att gra gott att bli mnsklighetens vlgrare som en annan Delblancsk hjlte kallar detxviii men relativiserar ocks denna makt p ett stt som anknyter till bde stoisk pragmatism och svensk reformism. Fr stoikerna var humanitet, mnniskovrde och jmlikhet grundlggande principer, som omfattade inte minst svaga grupper som slavar och kvinnor, ven om det fortfarande var lngt till altruism i modern mening.xix Men den samhllssyn som Lindbergs Seneca fretrder p denna grund r varken idealistisk eller revolutionr, utan terhllsamt praktisk och vardaglig, byggd p den enskildes arbete fr det allmnna bsta.xx Delblancs Seneca ger uttryck fr ngot liknande nr han nostalgiskt beskriver sina tidigare insatser som Neros politiske rdgivare i explicit polemik med mer spektakulra vrldsfrbttrare:
SENECA Allt eller inget, inget eller allt se dr vad ni begr av filosofer! Att vara ingen, som Diogenes i tunnan, en dygdens rst, som ropar i en vildmark av makt och vld, en rst som skriker en liten tid, s kraftls Som en nktergal i knen, skriker, frklingar ohrd, sedan allt som frr i maktens demark... Se dr en filosof vr aktning vrd, ett ingenting Men jag var ngonting! Ett ngot litet i vr demark! Jag kunde gra ngonting, fast inte allt, guns, och det r drfr du fraktar mig, Lukanus, jo, medge det r sant! Ja, jag var bara ngot litet, men jag stod nd fem r dr vid maktens sida, fem r som barrir mot tyranniet, fem r av fred, fem r d livet Rom var ngot litet... bttre n nu... Medge det! (Delblanc, Seneca, s. 24f.)

Det r inte minst sina egna medfrsvurna han misstror brorsonen och poeten Lukanus, senatorn Piso, och den militanta f.d. slavinnan Epikaris deras drm om det jordiska paradiset, deras frakt fr pragmatiska lsningar och det enkla livet:
SENECA Fem r av fred, fem r av ngot litet. Men det var allts inte nog? Det bsta r det godas fiende, och denna perversa drm om paradiset frtr vr gldje t det enkla livet... Allt eller inget, inget eller allt! Men ingen frlter mig att jag var ngot litet, fem r, d livet i Rom var ngorlunda drgligt... , denna sjuka drift att ska Elysens hjd eller Infernos djup! Nr allt som var oss givet av gudarna var denna enkla medelvg av ngot litet. (Paus.) LUKANUS Du ngrar ditt beslut? SENECA Fem ngorlunda goda r... ngra, vad d? Nej aldrig! Tyrannen mste d. Men vnta dig inte paradiset av mitt vlde. [---] LUKANUS (ser mot taket, paus.) O, mtte solen

sjunka snart och dlja denna onda tid av jrn! I morgon vnder guldldern tillbaka. SENECA Jrnlder eller paradis, allt eller inget... N, det fr tiden visa. Tiden... (Delblanc, Seneca, s. 25)

Fem ngorlunda goda r r nd inte illa! Vad Seneca hr anfr utgr i sjlva verket ett frsvar mot anklagelsen att han under dessa r bara varit en maktens skka:
LUKANUS Vara och synas, sken och verklighet! Du talade s vackert, Seneca, om dygdens verklighet, men det var gyckelspel och sken du fredrog. Tyranner drpte du p scenen bara, i verkligheten var du Neros trl. Du talade om dygdens fattigdom, i verkligheten vltrar du i lyx, dricker falerner ur pokal av guld, samlar miljoner, suger ut ditt folk, betjnas av tusen slavar i hundra gyllene palats... Se, det r filosofen, Seneca! Han som frkunnar dygden fr oss andra och praktiserar last fr egen del, han, kejsar Neros premirminister, som tjnade tyrannen som en trl, en maktens skka! (Delblanc, Seneca, s. 23f.)

Anklagelsen handlar allts om ofrmgan att frena liv och lra, filosofi och politik, som ocks Lindbergs Seneca brottades med.xxi Men Senecas frsvar hos Delblanc gr ut p att han trots denna ofrmga nd gjorde ngot gott, och att den som krver allt eller intet riskerar att mista allt. Denna pragmatiska hllning r ocks den han skulle vilja inta som kejsare med absolut makt. Frst sent i dramat, nr allt r frlorat, skall Seneca erknna att han verkligen skte makten, men erknnandet drivs av affekter som sorg, skuld och ddsfruktan. Hans medbrottslingar r dda; han finner deras deras avhuggna huvuden i en korg och knner samma skuld som den fader som frtrt sina egna barn:
Jag spelade en roll: en filosof s stolt och skygg fr makten, men hela tiden trnade jag efter makt, som Tantalus trnar efter kllans vatten... Att vara Caesar Augustus, vrldens herre, kejsare av Rom! Och jag slog piskan ver dessa dla hingstar, som skulle dra mitt tvspann ver maktens Circus fram till segerpalmen... O, mina barn, s drev jag er i dden! (Lyfter ett huvud.) Ja, du har rtt, Lukanus, jag var maktens skka! Jag var Thyestes, jag frtrde mina barn! (Delblanc, Seneca, s. 50)

Han gr allts in i identiten av den Thyestes som ett av hans mest bermda skrckdramer handlar om. Sista akten i hans liv utspelas i diktens vrld, som Delblanc hr gjort till verklighet. Senecas dd utspelas i Senecas hem timmarna innan sammansvrjningen avsljas och Seneca beordras beg sjlvmord. Med honom r hustrun Paulina, den kristna slavinnan Phryne, ett par slavgossar trnade att uppfra Senecas skrckdramer, samt ett par av sammansvrjningens huvudmn: senatorn Caius Piso och poeten Lucanus Annaeus, Senecas brorson; dessutom den frigivna slavinnan Epicharis enligt Tacitus en drivande militant kraft i sammansvrjningen,xxii en roll Delblanc lter henne behlla. Nr spelet brjar r slavgossarna i frd med att uppfra Senecas Thyestes, ett skrckdrama byggt p vlknt mytologiskt stoff om fiendskapen mellan brderna Atreus och Thyestes, som konkurrerar om kungamakten i Mykene. Bda drivs av affekter som maktbegr, vrede och hndlystnad, och stycket kulminerar nr Atreus lockar till sig Thyestes med lfte om en frsoningsmltid, vilken visar sig best av Thyestes egna sner, som Atreus slaktat, styckat och stekt med omsorgsfullt tillagad ss. Senecas ver

sion sparar inte p vare sig retorisk kraft eller blodiga detaljer: om syftet r uppbyggligt r det inte genom fredmliga exempel utan raka motsatsen.xxiii Det finns ingenting frsonande hos huvudkaraktrerna, och just det kan ha en uppbygglig funktion. Senecas dramer ansgs visserligen lnge fullstndigt onjutbara, fr att inte sga outhrdliga, men p senare tid har vrderingen ndrats och ersatts av ett positivt intresse.xxiv Seneca, hans dramer och hans tid utgr en spegel fr vr grsliga tid, och s har ocks Delblanc lst honom, nr han lter Seneca sjlv sga: Jag hller fram en spegel fr min tid. Det r en blodtrstig demon som ser sin bild dri... Vad begr du? Skulle en bild av sknhet och behag se fram ur ramen? Min rst r inte min. Jag r den stumma mask, som tiden talar genom.xxv I Delblancs sorgespel har Senecas Thyestes en bokstavligen genomgripande roll. Hela dramat om Senecas dd interfolieras av scener ur Thyestes, och i en scenanvisning redan tidigt i texten heter det explicit att Thyestes liknar Seneca (26). De bda styckena speglar varandra msesidigt nda tills Nero dyker upp. D flyter de samman: Nero yttrar Atreus repliker och Seneca Thyestes (43), och de mts i en katt och rtta-lek som slutar med att Nero ur sin medhavda korg lyfter upp de avhuggna huvudena av Piso och Lukanus. Detta r svaret p Senecas-Thyestes under det grymma spelet terkommande frga Var r mina barn? Nero kan replikerna till och med bttre n frfattaren Seneca sjlv; nr Seneca grips av fruktan och glmmer sina/ Thyestes repliker, s sufflerar Nero honom. Samtidigt improviserar Nero egna repliker, som uttrycker falsk krlek genom att alludera p det kannibalistiska temat: , Seneca, jag kunde ta upp dig av idel krlek! (41) Nr till sist befallningen att beg sjlvmord kommer, s formuleras den som en mjlighet fr Seneca att utva [sin] visdom i praktiken, nmligen sinneslugn och fasthet infr dden som han ofta predikat (47). Men Seneca vill inte spela hjlte, han vill slippa d vad som helst, bara inte dden (49) och i sin ngest blir han som ett barn och sker trst hos de ldre kvinnorna, samtidigt som den fortfarande trotsigt militanta Epicharis hnar honom. Hans fruktan r s stor att han till och med r ppen fr den kristna slavinnan Phrynes predikan om hinsideshopp:xxvi Men inte skall du d, mitt barn! Se, dden r ett modersskte, s mrkt och trngt Med kramp och ngslan kmpar du dig fri Bara en liten stund nnu, och du ser ljuset(49) P vilket filosofen svarar: Ja, jag tror p vad som helst, men bara inte dden (49) Genom att p detta stt fullstndigt duka under fr sin ddsfruktan och dessutom tvingas erknna bde sin fruktan fr den vrldsliga makten och sitt begr efter den, liksom den skuld han drigenom dragit sig, s frnekar Seneca allt han sttt fr som stoisk filosof. Han har fr

lorat allt, men vgar inte ta det sista steget. Denna Mstarens fullstndiga frnedring r mer n hans forna lrljunge Epicharis kan st ut med; ursinnig tar hon fram en dolk fr att, ehuru kvinna, spela hans roll till slutet som den skall spelas: Ska jag, en kvinna, ensam vara man och spela din roll till slutet! (50) D blir det fart p Seneca. Fr det som nu str p spel r ryktet, eftermlet, och d gller det att leva upp till bilden av den vise innan det r fr sent: Nej, Epicharis, nej du stjl min roll. (50) ven om allt r frlorat, s mste sjlva drmmen om frihet yttre och inre hedras. Delblanc fljer hr Tacitus skildring av den frenetiska aktivitet som nu utveckas i sista stund. Seneca utdelar order om hur hans brev och anteckningar skall behandlas: endast de filosofiska skrifterna skall bevaras; det som hr vardagslivet till skall brnnas. Vrlden skall minnas en filosof, s vitt som p mig beror, lovar hustru Paulina. Epicharis beordras att skriva klart det sista kapitlet om filosofens fasta sinneslugn i dden, vilket hon inte drar sig fr, trots att Seneca sjlv pminner om att Det var vl inte riktigt sant det dr jag skrev. Men visheten skall hedras, det r det viktiga. Delblancs Seneca ser sig frpliktigad att spela [sin] roll til slutet, det vill sga rollen av den vise som kan st som ett fredmligt exempel fr medmnniskor i bde samtid och eftervrld. Detta r ocks innebrden av att vara mnniskoslktets lrare, en roll som Bo Lindbergs Seneca hller styvt p (Lindberg 107f.). Men nr de yttre filosofiska och praktiska frberedelserna r gjorda och Seneca str beredd att krypa i badet, kan han slppa taget p ett nytt stt: utan att p nytt drabbas av fasa och frtvivlan tmmer han sig p visdom och blir oreflekterad som ett barn: All vishet flyr och jag r barn p nytt P Senecas begran hller de kringstende upp ett lakan som dljer vad som nu skall ske: Dlj mig fr vrldens blickar. Ingen sger ngot mer, men buller nr in frn den vaknande staden och vcker soldaterna, som hjer sina svrd ver de srjande. D blir det tyst, men Delblanc lter sorgespelet sluta med ett hgt anskri, som ett hela mnsklighetens jmmerskri ver lidande och frnedring. (52) Detta apokalyptiskt olycksbdande slut r dock ingenting mot det faktiska utdragna lidande som Tacitus beskriver att den gamle Seneca samkar sig sjlv i sina under lng tid misslyckade frsk att ta livet av sig. Hans hud r seg, hans dror elastiska, hans blod tunt och lngsamt; det lmnar hgst ovilligt hans kropp, hur han n frsker ppna passande utgngar fr det p det ena stllet efter det andra. Till sist fr han gra som Sokrates: ta gift.xxvii Varfr avstr Delblanc frn att skildra denna patetiskt-heroiska ddskamp i ett sorgespel som just skall behandla Senecas dd? Och varfr vljer han ett abstrakt symboliskt slut hellre n detta konkret realistiska, trots att det senare kongenialt

fullfljer Thyestes-temat i hans sorgespel liksom den fysiska skrckdramatiken hos Thyestes egen frfattare? Kanske drfr att det r en annan dd n den fysiska som r dramats mne. Senecas utdragna dd brjar redan i frsta akten, d han accepterar erbjudandet om kejsarmakten efter det tilltnkta mordet p Nero. Det r frn denna hjd han skall falla, och resten av dramat gestaltar hur han tvingas avsga sig den ena maktpositionen efter den andra: politiken, filosofin, dikten, vnskapen, krleken, begret och till sist sjlva livet. Det r dden i livet som gr den fysiska dden till mtes, men mot bakgrund av dramats stoiska referensram r detta inte ngot ont. Trots att dramat skildrar Senecas sista stunder, s r det nd ngon form av utveckling eller gynnsam frskjutning som gestaltas. Medan Seneca nnu bejakade sina begr och levde p hoppet, s led han av fruktan bde fr makten, maktlsheten och dden. Nr han miste allt, inklusive hoppet, s miste ocks dden sin udd; filosofen kunde pltsligt leva upp till sina egna krav och dessutom samla sig till att ordna med kvarltenskap och eftermle. Men nr det var gjort kunde han slppa taget och mta dden i ett slags medvetsls oskuld. Han gick in i Det mrka landet som ett barn,xxviii och han gjorde det som d skulle gras. Kanske har Delblanc rtt i att det efter den vndningen inte spelar stor roll hur den fysiska ddskampen sg ut. Kanske har han rtt i att det viktiga r vad detta av Makten pbjudna sjlvmord betyder, vad det vittnar om sin tid och alla tider och tidernas slut. Den levande utomlitterra filosofen Seneca sjlv verkar inte srskilt hoppfull, inte ens nr han frsker trsta vninnan Marcia, som mist sin son: Quid opus est partes deflere? Tota flebilis vita est; urgebunt nova incommoda, priusquam veteribus satis feceris. Moderandum est itaque vobis maxime, quae immoderate fertis, et in multos dolores humani pectoris vis dispensandaxxix Allt r elndigt, och det som synes bttre r endast till lns:
Quicquid est hoc, Marcia, quod circa nos ex adventicio fulget, liberi, honores, opes, ampla atria et exclusorum clientium turba referta vestibula, clarum nomen, nobilis aut formosa coniux ceteraque ex incerta et mobili sorte pendentia alieni commodatique apparatus sunt; nihil horum dono datur. Canlaticiis et ad dominos redituris instrumentis scaena adornatur; alia ex his primo die, alia secundo referentur, pauca usque ad finem perseverabunt. Itaque non est quod nos suspiciamus tamquam inter nostra positi ; mutua accepimus. Usus fructusque noster est, cuius tempus ille arbiter muneris sui temperat; nos oportet in promptu habere quae in incertum diem data sunt et appellatos querella reddere: pessimi debitoris est creditori facere convicium. (De Consolatione ad Marxxx ciam, Bok VI, x.12)

Men denna hopplshet kanske nd inte r s illa: den kan medfra varsamhet med vad vi har till lns och tacksamhet ver frfogandertten. Att avst makt, till sist ocks ver det egna jaget r inte det den dygd som till sist lste den Delblancske Senecas problem med affekterna?
Jag sjunger om det enda som frsonar,

det enda praktiska, fr alla lika: Hur sllan mnskan ger makt att avst makt! Att avst jag och talan, avst det enda som ger makt (v. 13-16). (ur Gunnar Ekelf, Tag och skriv, Frjesng, 1941)
i

Bo Lindberg, Seneca: Mnniskoslktets lrare (Stockholm, 2010), 31. Affekterna r i sjlva verket inte fullt verkliga, utan bygger p missuppfattning av verkligheten: de starka och skadliga knslorna r felaktiga frestllningar och uppkommer nr frnuftet gr oriktiga bedmningar av vad som r viktigt och oviktigt. (32). ii Lindberg, Seneca, 41. iii Uppmrksamheten riktas allts mot den ovissa framtiden, bort frn det nrvarande nu som stoikern annars uppmanas g upp i. I sin strvan att gra sig oberoende av den oskra framtiden blir stoikern nd upptagen av den, i ett vaksamt frutseende, en misstnksam fr-siktighet, som inte utan vidare lter sig frena med det eftertraktade stoiska lugnet och tillfredsstllelsen med det nrvarande. (Lindberg, Seneca, 64). iv Lindberg, Seneca, 32f. v Lindberg, Seneca, 36f. vi Lindberg, Seneca, 39. vii Lindberg, Seneca, 33. viii Sven Delblanc, Senecas dd: Sorgespel (Stockholm, 1982). ix Ett vl beprvat motiv eller rentav en topos i litteraturens historia, frn Friedrich Karl Kasimir Creutz sorgespel Der sterbende Seneca (1754) till Beat Schneggs Der Tod des Seneca (2001). Se vidare Gnter Hess, Der Tod des Seneca: Studien zur Kunst der Imagination in Texten und Bildern des 17. und 18. Jahrhunderts, 1. Aufl., (Roma, 2009) och James Ker, The deaths of Seneca (Oxford, 2009). x Cornelius Tacitus, Annals, Book 15, trans. A. J. Church and W. Jackson Brodribb (New York, 1942), kap. 15.65. xi Delblanc, Seneca, 14. xii Delblanc, Seneca, 19. Lindberg framhller de plikter man har som samhllsmedlem enl. stoisk uppfattning: Mnniskan r enligt stoikerna en social varelse, bestmd fr att leva i gemenskap med andra mnniskor. Skall du leva fr dig sjlv, br du leva fr andra, sger Seneca. Stoikernas grundlggande stndpunkt var allts att den vise br delta i politiken, det vill sga ta sig mbeten, upptrda i beslutande frsamlingar och domstolar och till nds ocks gra krigstjnst. Samtidigt betonas en inre, teoretisk, spnning mellan det individuella och det sociala momentet i stoicismen. Den blir manifest i Senecas person och livsde som mbetsman och filosof. (Lindberg, Seneca, 70). xiii En feg retrtt innebr enligt Lindbergs Seneca att man flyr frn vrlden och ligger och trycker som ett ngsligt djur av olika skl, t.ex. att man inte kan tla att andra r mer framgngsrika. Detta r en falsk sjlvtillrcklighet, dr man inte lever fr sig sjlv och inte fr ngon annan heller, utan bara fr sin mage, sin smn och sin lusta. ven en retrtt utan s lga motiv kan vara fel. (Lindberg, Seneca, 96). xiv Den goda retrtten innebar filosofisk verksamhet, frvisso, men inriktad p att utveckla fr mnskligheten nyttiga tankar om dygden och det goda livet och gra det i gemenskap med vnner och nrstende (Lindberg, Seneca, 9698, 106108). Trots denna positiva syn p vnskapens princip verkar den Lindbergske Senecas instllning till vnskapen i praktiken ngot reserverad, eftersom han talar mer om dess komplikationer n dess frtrfflighet. Han verkar inte ha ngot behov av vnnernas fysiska nrvaro: det gr bra att praktisera vnskap p avstnd, det vnskapliga umgnget r sjlsligt och krver inte den fysiska nrvaron. (Lindberg, Seneca, 99). P s vis undviks komplikationer men att avst frn att trffa sina vnner av fruktan fr komplikationer r knappast ngon stoisk hllning. P denna punkt nrmar sig allts Lindbergs och Delblancs Seneca-figurer varandra. xv Delblanc, Seneca, 19. xvi Lindbergs Seneca till skillnad frn Delblancs verkar ha accepterat detta: Fr den stora majoriteten som frsker bli stoiker r den moraliska bttringen mdosamt tillkmpad och stndigt i fara. Styrkans resignation r i denna sin ofullndade version en kamp. Livet r inte en dans p rosor, sger Seneca, att leva r att kmpa, ett krig man mste frbereda sig fr och som det aldrig ges ngon paus i. (Lindberg, Seneca, 66). xvii Delblanc, Seneca, 19. xviii Nmligen pastorsadjunkten Hermann Anderz i Delblancs roman Prstkappan. En heroisk berttelse (1963). Se Beata Agrell, Frihet och fakticitet: om oordning och ordning i Sven Delblancs roman Prstkappan, Gteborg, 1982, kap. 3.3.2. xix Lindberg, Seneca, 7478, 81, 158f.

xx

Lindberg, Seneca, 163f. Lindberg betygar ocks att Senecas texter visar den stoiska lrans tillmpning i en vardagspraxis som modifierar den doktrinra konsekvensen och principfastheten. (38). xxi Lindberg, Seneca, 14, 18, 70. xxii Tacitus, Annals, kap. 15:51. Enl. Tacitus var hon den enda som efter avsljandet inte frrdde sina medbrottslingar, trots omfattande tortyr (kap. 15.57). Tacitus frundrar sig ver att en kvinna och f.d. slav kunde ga sdan sinnesstyrka, nr sammansvrjningens fria mn frrdde varandra p lpande band redan utan tortyr. xxiii Enl. Joe Park Poe har de groteskt frstorade skrckdramatiska detaljerna inte heller ngon avskrckande uppgift, utan gestaltar i stllet den fascination som det grymma, vidriga och fasansfulla vldet kan uppvcka hos oss: Thyestes has something to say about the enormous satisfaction which Atreus derives from his slaughter, and indirectly about the satisfaction derived by the poet from describing the slaughter or by the reader from reading the description: the play declares that it is the satisfaction of a natural human impulse to violence and ultimately to self-destruction. (An Analysis of Senecas Thyestes, Transactions and Proceedings of the American Philological Association, Vol. 100 (1969) [355376], 359). xxiv Lindberg, Seneca, 16; Delblanc, Seneca, Frord, 7f. xxv Delblanc, Seneca, 18, 31. Delblanc citerar ven Villy Srensens beskrivning av Senecas allmnna aktualitet i vr tid (5). Se v. Lindberg, Seneca, 154164. xxvi Lindbergs Seneca utesluter inte tanken p ett hinsides, inte ens fr den individuella sjlen, men r tmligen vag i sin framstllning av dessa ting (6062). En tanke r att mnniskan avmaterialiseras p sin vg mot himlen och drvid blir avkldd sin kroppslighet hud, ktt, blod, ben och nerver tas av mnniskan s att till sist bara sjlen finns kvar. Den tanken gr igen i Hjalmar Gullbergs dikt Hnryckning i Andliga vningar (1932): Tyst i hallen str vid spegelramen Rockvaktmstarn som gr herrn och damen frn de tunga ytterplaggen loss. Medan i fem fack han lgger undan gon, ron, tunga, nsa, hud, str vr sjl i andakt och begrundan. Stjrnor brinner i den bl rotundan, dr vi ntligen skall mta Gud.
xxvii

Tacitus Annales, 15.63 Det mrka landet r en terkommande tankefigur hos Delblanc, liksom frestllningen att hjltedd utrttas frst efter en tids vistelse i Det mrka landet. Tankefiguren r mngtydig och svrtolkad, men frknippas bde med dden i olika bemrkelser och med (vervunnen) frtvivlan som ett ndvndigt villkor fr ett autentiskt liv. Se Agrell, Frihet och fakticitet, kap. 5.15.2. xxix What need is there to weep over parts of life? The whole of it calls for tears. New ills will press on before you have done with the old. Seneca, To Marcia on Consolation, Moral Essays, vers. John W. Basore, London, 1928-1935, Vol. II, Book VI, x. 6xi. 3. xxx All these fortuitous things, Marcia, that glitter about us children, honours, wealth, spacious halls and vestibules packed with a throng of unadmitted, clients, a famous name, a high-born or beautiful wife, and all else that depends upon uncertain and fickle chance these are not our own but borrowed trappings; not one of them is given to us outright. The properties that adorn lifes stage have been lent, and must go back to their owners; some of them will be returned on the first day, others on the second, only a few will endure until the end. We have, therefore, no reason to be puffed up as if we were surrounded with the things that belong to us; we have received them nerely as a loan. The use and the enjoyment are ours, but the dispenser of the gift determines the length of our tenure. On our part we ought always to keep in readiness the gifts that have been granted for a time not fixed, and, when called upon, to restore them without complaint; it is a very mean debtor that reviles his creditor. (Seneca, To Marcia, ix. 4x. 2.)
xxviii