(Frkortad version publicerad i Det ppna rummet. Festskrift till Merete Mazzarella den 4 februari 2005.

Helsingfors & Lund: Sderstrms / Atlantis, 2005. Ss. 261276.)

annan form av cirkel- eller spiralrrelse i tid eller rum r alltid frutsatt, ocks nr den till synes avbryts. Sinnebilden Det mrka landet pekar mot en plats eller ort. Men lika grna kan en situation eller ett tillstnd avses. Vilken ort, vilken situation eller vilket tillstnd som avses r dremot inte ltt att sga bilden blir efterhand verlagrad med ett ntverk av motsatta betydelser, som kallar p varandra. Uttrycket Det mrka landet anvnds frsta gngen i Delblancs andra roman, den historiska pikaresken Prstkappan (1963) med undertiteln En heroisk berttelse. Det uppges dr hrrra frn en reseberttelse, vars tolkningsproblem hjlten bearbetar i flera omgngar under sin resa p samma vg.1 I begrundandet av Det mrka landets sinnebild utforskar han samtidigt sin egen blivande hjlteroll:
Frga mig ingenting. Jag vet inte. Jag talar fr att sjlv frst. Och frga inte efter dessa hjltars stordd, dessa ervrade lnder, dessa drpta vidunder, ty de har ingenting att betyda. Vi mste trnga lngre in i hjltarnas skog fr att finna deras stora hemlighet. Jag knner den inte sjlv. Men jag tror mig veta att de alla ngon gng har gtt in i det mrka landet Levat dr lnge, gjort sig frtrogna med de villkor som rder drinne. Och sedan och dri ligger kanske deras egenart har de vervunnit mrkrets lockelse och kommit tillbaka (s 82f)

Att lra sig se: En didaktisk figur hos Sven Delblanc

Beata Agrell
Konstens uppgift r att genom att komplicera varseblivningsprocessen f mnniskan att verkligen se allt med icke-automatiserad blick, se uppenbarat klart i stllet for trtt igenknnande. (Merete Mazzarella: Dr man aldrig r ensam. Om lsandets konst, 1999)

Hur kan litteraturen lra lsaren att se annorlunda? Hr kommer ett exempel. En terkommande sinnebild i Sven Delblancs frfattarskap brukar kallas Det mrka landet. Jag skall diskutera bildens innebrd, hur den anvnds, vilka funktioner den kan ha, och vad fr slags lsarroll den var in i. Jag skall visa hur Delblanc bde i och utanfr romanerna terknyter till ldre didaktiska kortprosaformer som skdningsexemplet och parabeln. Sinnebilden Sinnebilden Det mrka landet hller samman ett existentiellt och strukturellt grundmnster, som liknar reseberttelsens: frden in i det oknda, det mrka landet; utforskningen av de frmmande villkor som rder drinne; och s en eller annan form av tervndande med sllsamma erfarenheter i bagaget. Det r inte alltid mnstret fullbordas enligt grundformeln till exempel tervndandet kan ta sig flera olika, ofta tvetydiga eller paradoxala uttryck. Men en eller

Den text hjlten lst nr romanens lsare bara som fragmentariskt referat i en lika fragmentarisk dialog; och den r i sin tur inbyggd i ett biktsamtal. Hjlten r nmligen prst (drav romantiteln), ehuru suspenderad fr otukt med minderriga. Att dma av prstenSs. 2730. Se vidare B. Agrell, Bertta, frklara, uppenbara. Om textens intentionalitet i Sven Delblancs Prstkappan, Perspektiv p prosa. Gteborgsstudier i litteraturvetenskap tillgnade Peter Hallberg och Nils-ke Sjstedt, red. B. AhlmoNilsson, S. Gransson & H.-E. Johannesson (Gteborg: Litteraturvetenskapliga institutionen, Gteborgs universitet, 1981), ss. 217-293.
1

hjltens reaktioner har texten en klart didaktisk funktion, men tycks samtidigt ppna fr motsgande lsarter. Dialogen lter till exempel ana att mrkret i Det mrka landet lika grna kan beskrivas som blindhet eller blndande ljus: att skillnaden mellan ljus och mrker r upphvd. Dr prsten ser mrk misstrstan, ser biktbarnet ljus tro; dr han ser svaghet och frdmjukelse, ser hon styrka och upprttelse; dr han ser skrmmande verklighet, ser hon en barnslig amsaga. Hr korsas med andra ord klarsyn och blindhet, lidande och trst, grymhet och medknsla, skuld och frsoning, frtvivlan och tro, dom och nd. Det som sker drinne i mrkret tycks vara ett slags vrdeuutjmning, dr existentiella skillnader planas ut och sociala hierarkier rasar; och den erfarenheten kan fr hjltens del resultera i bde dd och pnyttfdelse. Att tervnda frn Det mrka landet med en grundlggande jmlikhetsvision och insikt om det sociala vrdespelets ihlighet det r den delblancska hjltens hemliga adelstecken. Han har invats i existentiell humor frmgan att leva med tv tyngdpunkter, i stndig visshet om mrkrets makt, utan att sjlv frmrkas. Ty i Det mrka landet berr motsatserna varandra; och resultatet av resan blir d en frga om hur den erfarenheten tillgnas. Vad romanerna gestaltar, ofta i den heroiska berttelsens eller allegorisk-fantastiska resans form, r i det perspektivet en krisprocess som ndar i den hga hjltens undergng och mjliga pnyttfdelse som antihjlte en lg picaro och humoristisk figur.2 Det mrka landets hjlte r d varken vermnniska eller martyr, utan envar som genomlever mrker och frtvivlan utan att frblindas eller frhrdas. nd r den mnniskan sllan huvudperson i Delblancs diktade

vrld. Men hon finns alltid dr om n som bifigur i berttelsens utkanter.

Didaktik och kortprosastrategier Det mrka landets mnster kommer till srskilt uttryck i de korta berttelser och existentiella trskeldialoger som r insprngda i romanerna. Vi hittar det ocks i en rad separat publicerade kortberttelser, varav ngra ocks kom att ing i romanerna.3 De kortformer Delblanc fredrar r ofta didaktiska: skdningsexemplet, parabeln och emblemet, eller bordssamtalet och den filosofiska dialogen. Typiskt fr romanfrfattaren Sven Delblanc r, som jag redan nmnt, att gripa tillbaka p korta prosaformer, ofta av mycket ldre datum n den klassiska romanen. Det finns drfr skl att uppmrksamma kortprosafrfattaren Sven Delblanc, inte minst nr han gmmer sig i romanerna. Delblanc ppekar ofta att romanen r en ung genre, en formls bastard med obegrnsade mjligheter.4 Drfr r den ocks en oren genre: den parasiterar p stoffer, former och framstllningsstt frn alla tider och kulturtraditioner, lga som hga; den r en jmlik genre: Och tanken p en ren roman r mig en styggelse, sger berttarjaget i dagboksromanen snebrygga (1969) Lt romanen frbli vulgr och ngande av kroppsvarm mnsklighet, oren, grnsverT.ex. Generalens natt, BLM 1964:2, ss. 84-91; Om Trosan och om kykloper, BLM 1965:6, ss. 404-409 (ven i Homunculus, 1965); Frlsare, BLM 1966:4, ss. 251-254; Karim-Dads berttelse, BLM 1967:2 (ven i Nattresa, 1967), ss. 87-92; Novell, BLM 1968:4, ss. 248-249; Heliga mn i Hedeby, BLM 1970:6, ss. 388-390 (ven i minne, 1970); Farinellis frsta berttelse, BLM 1975:1, ss. 40-42 (ven i Kastrater, 1975). Jag upplever romanen som en outforskad kontinent, jungfrulig och ngande av liv, dr jag nyss har landstigit (Romanens fakirer, Libertas 1964:3, s. 6). 2
4 3

I dagboks- och reseromanen snebrygga. Dagboksroman (Stockholm: Bonniers, 1969) kommenteras krismnstret med utgngspunkt frn operans katastrofkomposition (120).

skridande, dilettantisk.5 Drfr r romanen ocks en dialogisk genre: genom sin mottaglighet fr alla slags intryck svarar den p samtidens och traditionens tilltal; men svaret blir ocks ett nytt tilltal, att anrop om nya svar. Se hr, sger man till lsaren, skriver Delblanc i en artikel frn 1966,
se hr de bilder och data som ger min huvudperson hans uppfattning av samtidens tillstnd, som vcker hans oppositionslusta och handlingsberedskap! Jag ger dig dessa bilder och data hur reagerar 6 du?

skdningspedagogik hr hemma i en anrik pragmatisk tradition av didaktiska kortprosaformer som exemplet, anekdoten, parabeln, predikan, trskeldialogen och betraktelselitteraturen. Men didaktiken hos Delblanc r samtidigt en majevtik en frlossningskonst efter mnstret av bland annat Kierkegaards indirekta meddelse.8 Sitt majevtiska frhllande till lsaren beskriver Delblanc i en intervju frn 1971:
Dom ska ha kunskapen i sig, om jag s ska lura den i dom, som man lurar ricinolja i barn medelst hallonsaft. Jag gr det p ett iro9 niskt, distanserat och till och med skmtsamt stt.

Detta synstt r frsts slkt med bde Michail Bachtins dialogiska romanteori och Lars Ahlins tilltalsestetik, men det har jag behandlat i andra sammanhang och skall inte ta upp hr. Hr skall jag i stllet ta fasta p den dialogiska skdningspedagogik som Delblanc stter fram som en uppgift fr sin roman. Vad pedagogiken skall lra ut r frsts en annan och mycket svrare frga. Jag yrkar ingenting, jag stller frgor bara, skriver Delblanc i en artikel frn 1989; Jag str inte i en predikstol fr att domdera och frkunna.7 Dialektik, provokation, inbjudan till eftertanke och medverkan r vad han sger sig efterstrva som frfattare; han vill fullflja [d]en klassiska uppgiften att stta problem under debatt. Men det r hr skdningspedagogiken blir intressant.

Lura i lsaren kunskap det liknar Kierkegaards metod att bedrage ind i Sanningen. Lsaren skall lra sig se, men mste sjlv dra slutsatserna drav den distanserade berttarrollen. D gllde det Zahak (1970), turistdagboken frn schahens Persien. I en serie blandade bilder, scener, dialoger och impressionistiska reflexioner frevisas tillstndet i detta fattigdomens och frtryckets land. Men helhetsintrycket r inte entydigt: turisten r och frblir en utanfrstende svensk som inte fr mnstret att g ihop. Lsaren fr g vidare p egen hand. Delblanc hnvisar i samma intervju ocks till det mrker som driver hans skrivande. Men det mste han hlla undan bde fr sig sjlv och sin lsare:
Jag skriver alltid under trycket av en mdosamt behrskad desperation och nihilism. Min stil, min berttarteknik, mitt burleskeri, min retorik r alla medel att hlla det mrka landets frestelse frn livet.

snebrygga, 51. I baksidestexten till konstnrsromanen Primavera (1973) frbinds den orena estetiken explicit med en didaktik: Jag har skrivit boken med min vanliga, radikalt orena estetik, med snabbt berttartempo, bryska kast mellan realistiska och symboliska plan, mellan grotesk och panik, fr att terskapa en verklighetsupplevelse, inte fr att skapa litteratur. [---] Det finns en besk krydda i mitt l: en diskussion om konstens villkor i vr tid och vrt samhlle. Min brygd r fr vrigt lika st och angenm att dricka som vanligt. Jag nskar er alla ett gott rus och en ltt och tankediger baksmlla.
6 7

8 9

Konsekvent genomfrt i brevromanen Moria land (Stockholm: Bonniers, 1987).

En samtidsengagerad dikt, DN 3.10 1966. Jag str inte i en predikstol fr att domdera, SvD 11.5 1989.

ke Lundqvist, Sven Delblancs pedagogiska metod: Jag lurar i lsarna kunskap som ricinolja i hallonsaft! (DN 5/12 1971). Jfr baksidestexten till Primavera (ovan, not 5). 3

Hr avvisas varje form av subjektiv uttrycksestetik. Frfattarens uppgift r inte att uttrycka sina privata knslor eller personliga sikter, utan att objektivera sitt stoff s att lsaren bde kan knna igen sig och reflektera ver texten. Drfr arbetar han med stilisering, frkonstling, burleskerier och ansttseffekter.10 I en annan av sina ftaliga kommentarer till det egna frfattarskapet (1971) betonar Delblanc denna rent Eliotska strvan till objektivering:
Det finns inget moment i det litterra arbetet jag gnar strre uppmrksamhet n detta att finna det objektiva korrelatet, att distansera, att efterstrva den giltighet som ger litteraturen bert11 tigande.

insikter som redan gror i lsaren, honom sjlv ovetande. Vad som behvs r kanske en vckelse, en moralisk uppenbarelse, skriver Delblanc i en tidig artikel, och dr har literaturens frmga att aktivera tolkningsmnster sin srskilda uppgift.13 Men [m]nstret mste vara dolt som ryggbenet i en flundra, fortstter han; Lt det bli en subliminar effekt. Fr att fungera didaktiskt mste texten med andra ord vara majevtiskt konstruerad. Jag skall nu ge ngra exempel p hur ett sdant mnster byggs in i texterna och vilken roll kortprosastrategier spelar i det sammanhanget.14 Exemplen hmtar jag ur det allra tidigaste frfattarskapet, fr det r dr mnstret tar form.

Anstt r ett sdant distanseringsmedel. I samma kommentar talar Delblanc om de reaktioner av upprrdhet och skrck som hans texter ofta vcker ven nr jag inte vljer uppseendevckande grymma motiv. Men anstten r avsedd: Jag glder mig varmt t dessa kritikernas sinnesrrelser och hoppas bara att de kan lugna sig tillrckligt fr att inse att detta r en medveten och kalkylerad effekt. Frfattarens uppgift att hjlpa lsaren att se, se klart ocks det han vill slippa. Fr det kan krvas brutala metoder och inte minst en frnsttande berttarroll.12 Tanken r att lsaren mste st fri gentemot texten fr att bli hjlpt av den p sina egna villkor. Texten ger bilder och data (om till exempel bondesamhllets Srmland eller diktaturens Persien); men moralisk vertygelse och personligt engagemang kan inte tillfras utifrn. Drfr mste texten vara s gjord att den i lsningen frlser
10

Eremitkrftan: den kiastiska kompositionen Debutromanen Eremitkrftan (1962) r en allegorisk berttelse som beskriver den unge Axels flykt frn Fngelset till Den vita staden och s flykten drifrn tillbaka till Fngelset igen. P sin flykt stannar han till vid ett antal stationer med typiskt allegoriska namn Frjelget, Fiskelget, Grnstrakterna. Hjlten r allts en flykting som efter en tid i frihet tervnder till sitt fngelse. Varfr gr han det? Hans vg ser ut att sluta i den yttersta ofrihet och frnedring; men positionen gestaltas utan synbar ironi frn frihetens och upphjelsens omvnda perspektiv. Hur hnger det ihop? Romanen ger inget frdigt eller entydigt svar, men dremot vgledning p tv plan: dels vergripande genom textens komposition; dels
13 14

Tematiserat i operaromanen Kastrater. En romantisk berttelse (Stockholm: Bonniers, 1975). Har jag helt enkelt misslyckats i min strvan att skapa giltighet?, GHT 13.2. 1971. Romanens fakirer, s. 5. Fr kortprosastrategier, se vidare B. Agrell, Hemskt morddrama i Sunnansj. Estetik och didaktik i tv kortberttelser av Dan Andersson, Sknhet men jmvl frnuft. Festskrift till Sverker Gransson, red. Anna Forssberg Malm, Mats Jansson, Niklas Schiler (Stockholm/Stehag: Symposion, 2001), 483502. 4

11

En berttare fr inte gra sig lskad, hvdar den meta-fiktiva berttaren Mon Cousin i minne (1970); det hmmar hans uppgift en berttelse lever av grymhet och dr av krlek (s. 169). Berttaren mste hlla lsaren ifrn sig.

12

inne i texten genom inlagda didaktiska kortprosastycken. Romanens hjlte fungerar hr som stllfretrdande lsare. vergripande visar det sig att den allegoriska berttelsen har en s att sga kiastisk struktur: den r uppbyggd enligt ett slags omvnd parallellism som bddar fr tematiska paradoxer och frebdar figuren Det mrka landet. Grundmnstret r allts Resan eller flykten som till dels fljer pikareskens och bildningsromanens konventioner: frden gr i cirkel eller spiral och hjlten tervnder till utgngspunkten med frndrad livshllning. Men den vrld han rr sig i r uppbyggd av extremer: Fngelset och Den vita staden, som till synes representerar fngenskapens respektive frihetens ort. Fngelset r auktoritrt och strikt reglerat enligt militra principer. Axel finner livet dr grtt, trist, enformigt ocks vdret r grtt och regnigt, marken stndigt lerig. Axel knner leda och ibland frtvivlan; han lngtar efter solen och friheten och lyckas fly ver fngelsemuren. Vl framme i Den vita staden finner han att allting r tvrtom: strlande sol, lyckliga fria mnniskor som stndigt gr vad som faller dem in och inte behver ta hnsyn till ngon eller ngot. Axel tycker att han kommit hem, men knner sig snart som en frmling. Den fullstndiga friheten visar sig utesluta medmnskliga hnsyn och moraliska frpliktelser sdant Axel mot sin vilja ftt lra sig i Fngelset och han nu brjar sakna. Omsorg, medknsla, trofasthet och krlek r oknda begrepp i Den vita staden; mnniskorna dr saknar rentav frmgan att lida. Ingenting berr dem; de lever i gonblickets lust. Mot detta reagerar Axel men blir d betraktad som en suspekt person. Genom att ifrgastta friheten har han verskridit en osynlig grns, och hans situation brjar bli farlig. Akut blir den nr han upptcker Den vita stadens svarta hl den trattformade Bastun i stadens centrum, i sjlvaste kulturhusets kllare Dr ser han med-

borgarna leva ut sina grymmaste lustar i sado-masochistiska rent kannibalistiska orgier (ufrligt beskrivna i texten). Och synen bervar honom alla illusioner, inte bara frihetslngtan utan ocks sjlva livslusten:
Han blottade sitt ga och stirrade skoningslst, utan blinkning. Han ville d, d utan fortvaro, utan minnen. Han hoppades att synen mtte brnna ut hans gon till tv svarta hl. Han ville klsa sina gon ur skallen och krossa dem som druvor under klacken. (s. 140)

Han har kommit till Det mrka landet. Halvt medvetsls flyr han frn friheten och Den vita staden. Den vita staden har allts en mrk frnsida, skdningspedagogiskt demonstrerad fr bde hjlten och romanens lsare. Sinnebilden av den trattformiga bastun med sina avsatser fr olika typer av laster r som hmtad frn Dantes Inferno. Den markerar en inversion: paradiset frvandlat till helvete; friheten till obegrnsat frtryck och Den vita staden till Det mrka landet. Motsatserna innebor i varandra. Hur r det d med Fngelset, den synliga ofrihetens och frtryckets ort? r ocks dr en motsatt ordning inbyggd? Ja, till att brja med kan man notera vissa yttre likheter med Den vita staden: hr finns Njesparken till medborgarnas frlustelse: Dr fick man vara fri och slppa sig ls. Alla fick roa sig av hjrtans lust (s. 24), heter det. Men Njesparken r en harmls frebild till Bastun, pfallande lik ett vanligt Grna Lund eller Liseberg. Man kan ocks notera att det i bda fallen rr sig om sekulariserade samhllen, dr ocks konst och kultur tycks ha frlorat sitt andliga inflytande. Kulturinstitutioner finns det dremot gott om p bda stllena, liksom minnesmrken och monument; srskilt statyer tycks spela en viktig roll. Men funktionen verkar vara frmst politisk medborgerlig fostran eller repression.
5

Men i Fngelset finns ocks egendomliga luckor i systemet. Till exempel att vissa medborgare tillts fly med offentlig sanktion (12). De uppfattas som stora mn och fr st staty i stadens centrum med hederstiteln Flykting. n underligare r att ngra av dem som lyckas fly illegalt nd vljer att tervnda. Detta vcker Axels frundran men d vet han inte att han sjlv skall bli en av dem. n mindre vet han att ocks hans illegala flykt r sanktionerad. Hans nrmaste chef lter honom fly, som det visar sig just fr att han skall komma till insikt, bde om frihetens villkor och var han vill hra hemma. Insikten om din bestmmelse mste du komma till p egen hand, fr han veta p ett tidigt stadium (46), men det frstr han frst i den paradoxala slutscenen (s. 192). Lnge r han i stllet instlld p att klttra i Fngelsets interna karrirstege en sdan finns nmligen i detta strikt hierarkiska samhlle (s. 30). Men mjligheten till klttring r andra sidan inte exklusiv: den tycks st ppen fr envar plikttrogen medborgare (liksom frsts degradering fr den som miskter sig). Befordringssystemet verkar i sjlva verket rtt folkhemskt jmlikt enligt tidigt svenskt 60-tal. Vad vcker d Axels frihetslngtan och utlser hans flykt? Jo, upptckten av en grns: en rgng lngs med Fngelsets murar och med den aningen om en vrld utanfr (s. 22). Det som lockar och drar r dock inte vrlden utanfr s mycket som sjlva grnsen (26f.). Den vcker hans begr efter grnskrnkning lika starkt som frbudet, enligt Paulus, vcker begret efter synden i den naturliga mnniskan.15 I Den vita staden finns inga synliga grnser och heller inga lagiska frbud. Men det r just det som driver honom p flykt drifrn, tillbaka till Fngelset och fngenskapen eller sett p annat stt: den sociala gemenskapen.

Vilket synstt som r det riktiga ger inte romanen svar p: den stter fram fixeringsbilder som tvingar till stndiga aspektskiften. I slutscenen tvingas den hemvndande flyktingen att under frnedrande former kyssa fngelsegallret fr att bli inslppt. Men nr nederlaget tycks fullstndigt blir han sjlv kysst av fngelsets representant. Hans gamle chef, som en gng ltit honom fly, granskar honom med en intrngande, orolig blick, som om det gllde att identifiera en nra anfrvant, som lnge varit frsvunnen (192f.). Och han blir igenknd och inslppt under triumfatoriska former; vakten skyldrade gvr; det sg ut som om Axel passerade en hedersvakt (193). Men vem blir han d igenknd som: Den frlorade sonen, p evangeliskt vis? eller Maktens arvtagare, p lagiskt vis? Jag kan faktiskt inte sga vilket och just det tror jag r pongen! 16 Den kiastiska strukturen p romanens vergripande niv visar sig allts i att de element som r synliga i den ena vrlden r osynligt nrvarande ocks i den andra; och vice versa. Fngelset har en dold frihet och ett dolt ljus fr den som vill se! liksom Den vita staden har en dold ofrihet och ett dolt mrker fr den som vill se. Men berttelsens didaktik tycks g ut p att lra lsaren se och lsa dubbelt.

skdningspedagogiken Hur r det d med didaktiken inne i berttelsen? Dr bromsas det episka fldet av ideligen terkommande sinnebilder, skdningseexempel och parabler, hmtade frn bde naturens, Bibelns och myternas vrld.
En utfrlig analys av Eremitktftan med en mer bestmd tolkning av slutet ges i Lars Ahlboms avhandling Frihetens tragedi. Livssyn, estetik och hjlteroller i Sven Delblancs frfattarskap, (diss., Stockholm: Bonniers, 1989). 6
16

15

Rom. 7:711.

Redan titeln r en sinnebild, som inne i romanen utlggs skdningspedagogiskt. Det sker sent, frst nr Axel r p flykt frn Den vita staden; vart vet han inte n. Han r d i Fiskelget, hos fiskaren Tobias och hans dotter Judith, dpta efter tv figurer i Gamla testamentets apokryfer; och det r den gamle fromme Tobias som str fr undervisningen. Axel studerar dagens fngst i bten ute till havs och fr syn p en besynnerlig varelse:
Det var ett underligt skaldjur, en sorts krabba med bakkroppen gmd i en rd spiralsncka, som var luden av havsvegetation. Framkroppen sg egendomligt skev ut. Den vnstra klon var abnormt utvecklad. Krabban var bevpnad med en ullsax bredvid en brodersax. (s. 162)

Tobias r hr en entusiastisk och from lrare i naturkunskap, som en annan Linn glatt frundrad ver skaparens uppfinningsrikedom (s. 162). Men Axel hr en annan berttelse grym och olustig (s. 163f.). Den naturkunskap han tar in frlser samtidigt existentiella aningar ur honom sjlv gryende insikter som nnu inte ftt namn. Han blir pmind om ett problem, som han nnu inte lyckats lsa (s. 165). Vilket det problemet r klarnar frst nr han str vid Fngelsets port och tigger om att bli inslppt en frlorad son som tervnt till fadershuset. Men vad r det som klarnat? En bit lggs till mnstret genom ett annat skdningsexempel som Tobias demonsterar ur fngsten. Det r en dende delfin som angripits av tistelmaskar en sorts blodsugande parasiter som biter sig fast i skinnet och lngsamt tmmer djuret p liv (159). Men delfinen har sig sjlv att skylla, enligt Tobias: klok som den r vet den att den blivit angripen och kan d skaka av sig masken genom att g upp och tumla p ytan (160). Problemet r att den inte alltid vill det. Fr masken sprutar in ett stt gift som delfinen tycker om. Han frestas d att lta maskarna hllas ett tag. Men snart orkar han inte lngre befria sig frn dem. Och s dr han. Den dende delfinen fungerar hr som en sinnebild fr vad som hnt Axel i Den vita staden det var i det tillstndet fiskardottern Judith fann honom i havet. Och sinnebilden skdligr inte bara det skrmmande utan ocks det frestande med livsformen i Den vita staden. Axel stter ocks sjlv fram ett skdningsexempel fr Judith som skall illustrera Den vita stadens mnniskoart. Den fromma stillsamma Judith r sjlv helt obekant med vrldens ondska och lustar i motsats till sin frsigkomna namne i Apokryferna; n mer skiljer hon sig frn Lilith, Axels ormlika lskarinna i Den vita staden en slemmig kopia av sin demoniska namne, Adams frsta hustru enligt legenden. Hur skulle d Judith kunna frst? Axel finner en sinnebild i MANETEN:
7

Tobias frklarar att det r en eremitkrfta, som bor i spiralsnckan:

Han har inget eget skal. Bakkroppen r alldeles naken. Om han inte skyler bakkroppen blir han uppten p ett nafs. Havet r grymt. Fr att skydda sig hakar han fast bakkroppen i frsta bsta sncka han fr tag p. (s. 162f)

Axel frundras Kan han verkligen leva p det viset? bo i ett frmmande hus? Och s startar en dialog av frgor och svar dr Axel fr sig till livs ett stycke naturlra:
Fr det mesta gr det bra. Men ibland, frstr du, hnder det att han vxer ur sitt skal. D blir det farligt. Eremitkrftan mste ska sig en ny, strre sncka. Han kan inte verleva annars. D hktar han av greppet i sin sncka och springer ut p havsbotten fr at ska sig ett nytt bo. Det ser underligt ut. Bakkroppen r som en liten knytnve av skrynkligt, oskyddat ktt. Nr som helst kan en krabba eller rovfisk sluka bakkroppen och dda krftan. I bsta fall nr den ett nytt skal och trr in bakkroppen i det, kvickt som hand i handske. Men ibland gr det galet. [---] Det kan vara ngot fel p skalet. Snckan r kanske levande. Krftan mste vnda om och ska reda p sitt gamla skal. Vill det sig riktigt illa kan han inte ens tervnda. En annan krfta har kanske slagit sig ner i hans gamla skal och sitter dr och frsker nypa honom i baken. D vet krftan varken ut eller in. Han skringer omkring i stora cirklar och r alldeles utom sig. Frr eller senare blir han uppten. (s. 163)

Ser du den hr maneten? Hon r platt, endimensionell och genomskinlig. Maneter r grym ibland, ynglar av sig ibland, utan vrede, utan nger, utan gldje, utan verklig tr. (s. 148)

Varfr gr han det? Den hemmavarande ldste sonen frundrar sig storligen var inte detta faderns mest lskade son? Jod, svarar fadern,
men han frslsade [min krlek], s som han frslsade sin frmgenhet. [---] Han var inte hemma hr. M han d vnda ter till svinen, sina brder. Hdanefter vill jag vara en rttvis fader. (60)

Och s genomborrar han maneten med Judiths hrnl utan att den reagerar. Ser du?, fortstter han,
Hon r otkomlig. Hon saknar frmgan att lida, privilegiet att lida., Hon hoppas ingenting, fruktar ingenting, minns ingenting. [--] En jttelik, oknd varelse lyfter maneten ur hennes element och genomstinger henne med en nl av silver. maneten mrker det inte, minns det inte. Hon r inte skapad fr att frst en s oerhrd hndelse. Hon r strax som frut. Ingenting har egentligen hnt. (149)

Maneter r som mnniskorna i Den vita staden, frklarar han. P detta svarar Judith ingenting. Men hon bnder upp Axels hand, som blivit het och rd av manetens brnntrdar. Din stackare, sger hon; Maneten har ju gjort dig illa. Drmed har de bda demonstrerat att de r mnniskor och inte maneter: Axel genom frmgan att lida; Judith genom frmgan till medlidande. Ett vergripande mnster som jag redan antytt r frsts Den frlorade sonen, som ju ocks varierar formeln Det mrka landet. Men inne i berttelsen stts det mnstret ocks fram som en parabel ett slags mot-parabel till den evangeliska frlagan. nd r den kanske inte ofrenlig med frlagans andemening, nmligen en vanligen nedtonad sida av den. Romanens version berttas av den buttra Frjekarlen, som Axel vernattar hos frsta natten p flykt frn Fngelset. Till att brja med stmmer det mesta med den evangeliska versionen nda till de rtskidor som svinen ratade (59) men i sjlva slutscenen r tar Lagen verhanden. Fadern avvisar den hemvndande sonen med orden:
Gack hdan du frbannade, dit varifrn du kommit. Ty den som dtt skall inte mera leva, den som gtt frlorad kan aldrig mera vederfs. Och han lt sina drngar driva den yngste sonen frn grden med gisselslag. (59)

Vad menar han med det: har han inte alltid varit en rttvis fader? Nej, inte i lagens mening: han har alltid lskat sin yngste son med en omotiverad krlek som denne aldrig frtjnat. Ty sonen har horat och dobblat alltsedan den tidiga ungdomen; men fadern har alltid mkat sig ver honom och betalat hans krognotor. Fadern har alltid ltit nd g fre rtt och det r frsts allt annat n rttvist i lagens mening. Men denna sista gng grs allts lag gllande. Hur kan det komma sig? En jmfrelse med den evangeliska frlagan ger en antydan. Nr romanens frlorade son tervnder till fadershuset hoppas han inte p frbarmande; han vntar sig det och rknar med det. Ja mer n s: han rknar med ett festligt mottagande och befaller sjlv fram den gdda kalven till slakt fr att fira hans terkomst. Romanens frlorade son mter allts fadern med samma ord som fadern mter sonen med i evangeliet:
Frjda dig, fader, ty din mest lskade son var dd, men han har ftt liv igen, han var frlorad men r terfunnen. Statt upp och slakta den gdda kalven, ty jag har lnge ftt stilla min hunger med torra rtskidor. (59)

Rollerna r ombytta. D mulnar fadern av vrede och visar bort honom med omvndningen av samma ord som vi just hrde. Sonen har med andra ord syndat p nden s lnge att han betraktar nden som en rttighet och inte som en gva. Han behver inte ens ngra sig. D har han bervat sig sjlva frmgan att ta emot nden som just nd. Och d vnds nden till lag.

Men Axel, som just genomfrt sin lyckade rymning frn fadershuset blir frsts irriterad: En dum historia. Konstigt nog blir gubben verraskad av den negativa reaktionen. Men han kommer inte med ngra pekpinnar utan lmnar tolkningsfretrdet t Axel:
Tycker du? Jag vet inte det precis. Jo, kanske. Om du ser det p det viset. Men i alla fall. Du fr vl se. (60)

Och s hjlper han flyktingen ver Floden viss om berttelsens verkan i det tysta. Axel kommer att f se se bde p det viset och ett helt annat. Nr Axel terser Frjekarlen r han p vg tillbaka till Fngelset och mste d n en gng sttas ver Floden. Den sure gubben r nu helt frndrad, fjskar omkring som vore Axel en frkldd prins (177). Axel r nu mogen att terknyta till gubbens tidigare berttelse om Den frlorade sonen en sinnebild fr hans egen situation: r inte jag som den frlorade sonen, p vg tillbaka till sin faders hus? (177). Men gubben viftar bort berttelsen Den gller inte lngre. Tnk inte p den bara! Nu r det Axel som blir verraskad. Men s brjar han sjlv bertta vad han varit med om frdmningarna brister och han gr sig av med de svra minnena frn Den vita staden vartefter de kommer ut i berttandet. Vl framme i nuet brjar han i stllet vndas ver valet att tervnda till Fngelset. n en gng knner han Den vita stadens sta gift sprida sig i kroppen nu som sjlvmedlidandets stma i grmelse ver vad han avsttt frn (178). Och han faller i grt. D styrker eller provocerar gubben honom med en ny parabel: den om Gudasonen i trdgrden. Och s berttar han en ny version av berttelsen om Jesus i Getsemane. Den r mycket lik den evangeliska versionen, men ny drfr att den vdjar till motagarens hgmod, hans knsla av utvaldhet, inte till hans sonliga tillit eller mnniskokrlek:

Gudasonen gnllde och kved och tyckte synd om sig sjlv. Han vakade hela natten, och vnnerna snarkade och sov. D bad Gudasonen att f slippa sitt de. [---] Han tnkte inte vnda om, han ville inte smita, men han kostade p sig lyxen att grta och klaga en stund. Kanke tnkte han p, hur frestaren hade frt honom upp p ett berg och visat honom all jordens hrlighetet. varfr tog jag inte fr mig d, tnker Gudasonen. [---] Varfr skulle jag prompt vlja den hr svra vgen? Gnge denna kalk ifrn mig. Men d ljuger Gudasonen. Om hans fader verkligen hade ltit honom slippa, s skulle han ter ha gripit efter sin utkorelses kalk. Lt mig flja min bestmmelse, skulle han sga. Lt mig f den trnekrans jag trr. Det r ju bara den jag vill ha. S skulle han sga. Fr han var ju lika hgmodig som ni, ven om han var svag ett gonblick. (179f.)

Men den berttelsen vill Axel inte diskutera Jag vill sova nu, r hans enda kommentar. Men varfr det? Vad r det han hrt? Vad handlar parabeln om egentligen? Om egocentrism, hgmod, regirighet och viljan att bli Gud? eller om sjlvutgivande krlek och stllfretrdande lidande? Svaret r inte givet gubbens ironiska framstllningstt drar i bda riktningarna. Den som har ron han hre. Axel hr vad han behver hra, och berttelsen skall fortstta att verka i honom. I den lnga plgsamma frlossningsakten utanfr Fngelseporten r det just hans hgmod som Chefen, med rtt eller ortt, drar fram: vad Axel ftt till sknks utan egen frtjnst en privilegierad stllning i Fngelset gjorde honom hgmodig och sjlvmedveten; ingav honom frestllningar om ett hgre mnniskovrde; fick honom att drmma om obegrnsat sjlvfrverkligande; etc, etc. Chefen skrder inte orden:
Tnk om jag nu lt sig komma tillbaka. Tnk om du inte fick tillflle att genomfra ditt vackra experiment i sjlvfrverkligande, eller om experimentet misslyckades. D skulle du mka dg sjlv och tycka att Fngelset lt ett rikt material frfaras. D skulle du ruva p din inbillade skatt som en vansinnig gnidare. Du skulle frneka Fngelset fr andra gngen, som en lmsk frrdare innanfr Fngelsets murar. (189f.) 9

Axel mobiliserar nu hela sin argumentationskonst fr att kunna ge de svar han tror att Chefen vill hra. Men just de svaren r de mest olmpliga: det r inte sina egna ord Chefen vill hra utan Axels; och det r dem Chefen med hrdhnta metoder sker pressa fram. Till sist terstr bara det oerhrda: Kyss gallret! (192). Det r det avgrande provet. Men dr gr grnsen fr Axel: Nej. Frnedra mig inte s. Lt mig slippa. Och drmed avsljar han att han nnu inget frsttt:
Du r fortfarande frstockad. Frnedra? I Fngelset finns ingen frnedring. Jag skall kncka ryggen p ditt hgmod. Kyss gallret. (192)

bde att den mste lsas efter bokstaven men inte fr lsas realistiskt. Men i Eremitkrftan finns ocks en metafiktiv niv, dr texten kommenterar sina egna didaktiska grepp. Saken kompliceras av att metafiktionen samtidigt ingr i sjlva basfiktionen och frankras i hjltens gestalt.17 Alldeles i slutet av sin resa brjar Axel nmligen sjlv reflektera ver sin funktion som skdningsexempel i ett pedagogiskt experiment. Han gr rentav in i demonstratrens roll och frelser ver sig sjlv infr en tnkt publik. Samtidigt hlls frbindelsen till frihetsproblematiken i basfiktionen kvar:
Jag brukar yvas ver min hrda vilja. nd undrar jag ibland. Det knns som om jag bara vore en siffra i en rknelek, ett stycke skdningsmaterial i en lrares hand. rade hrare! Vi fortstter idag frelsningarna om friheten i anslutning till unge Axels de. Som vi minns frn frra gngen fann han fr gott att verge Judith och Tobias. Hur mnga hade egentligen frutsett den utgngen? Ingen? Skrock. Nej, det var kanske en aning ovntat. Axel r verkligen ett gott exempel p de beteenden jag i dag hade tnkt behandla. Ett mycket vackert exempel, om jag fr sga det sjlv. Mycket. Allts (175f.)

Axel tnker fortfarande i termer av upphjelse och frnedring; han vet nnu ingenting om jmlikhet. Och d passar han inte i Fngelsets vrld. Fr Fngelsets sociala hierarki r tydligen ingen vrdehierarki. Den r en praktisk ordning fr att f samhllet att fungera: rtt man p rtt plats; alla r lika ndvndiga och drfr jmlika, oavsett gradbeteckning. Mnniskovrde har ingen rangrulla. Men det r just vad Axel tycks tro tminstone enligt Chefen; och det r den tron som befordrar Axels hgmod. Att kyssa gallret Fngelsets sinnebild blir drfr den enda handling som kan bevisa ett ndrat synstt och sinnelag. Bara den kan visa honom mogen fr terintrde i samhllet. Men Chefens igenknnande blick tyder dock p ngot helt annat. Kanske r den inte avsedd fr medborgaren utan fr medmnniskan en nra anfrvant. I s fall artar sig allegorin om frihet och jmlikhet till en lektion i konsten att rtt dela mellan Lag och Evangelium.

Men s ger han upp bde distansen och frsket att bli berttelsens Gud. Han tertar sin egen metafiktiva roll:
Lika gott. Jag vill inte revoltera mot den fingerfrdige demonstratren. Rkneexemplet fr g till lsning utan nervsa bortfrklaringar frn katedern, []. Laboratoriefrsket fr lyckas. [---] nnu kunde jag vl spela min upphovsman ett eller annat spratt. Men det fr vara. (176)

Hr lggs berttelsens hela maskineri ppet till lsarens beskdande. skdningspedagogiken utlgger nu sig sjlv; men det sker inifrn berttelsen, genom fiktionskaraktrens frmedling. Samtidigt fr vi ocks veta ngot om Axel, inte bara som skdningsexempel och
Motsvarande teknik anvnds i Delblancs minne (Stockholm: Bonniers, 1970), dr bastarden Mon Cousin intar samma position mellan berttare och fiktionsvrld. 10
17

Metafiktionen och lsarens roll Nu ngot om den lsart som allegorin stter fram och den lsarroll som den frhller sig till. Att Eremitkrftan r en allegori betyder

artefakt i ord utan ocks som psykologisk gestalt den mimetiska illusionen hlls kvar. Den mimetiska illusionen blir hr en parallell till Axels krampaktiga anstrngningar ngra sidor tidigare att uppehlla den psykologiska illusionen om sin frihet:
Kanske r jag manvrerad uppifrn, men jag vill behlla illusionen att jag r fri. ven om jag med egna gon sg trdarna lpa frn mina lemmar till Guds hnder, s skulle jag ropa med mina sista krafter: jag r fri! Det r inte sant! Jag r fri! (166)

Men nu beskriver han sig som en marionett i spelets sista akt, nr skdarna trttnat och gtt hem. Sjlv kan han dock inte lmna scenen; det r inte han som hller i trdarna:
[] jag r kontraktsbunden, jag mste spela pjsen till slut. Ryck i trdarna, herre! Eller har du ocks trttnat p spektaklet? (176)

nd fortstter han sin vandring tillbaka till Fngelset, av fri vilja, som det verkar som om trdarna inte fanns. Och lsaren r tillbaka i berttelsen. Resten vet vi.

11